Bortom censur och flykt – så räddar vi det svenska samtalet

Henrik Jönsson publicerade nyligen en videokrönika med titeln ”Vänsterns censur”, där han belyser tendensen att lämna digitala plattformar så fort man möter åsikter man inte tycker om. I grunden håller jag med honom: att överge samtalet bara för att man ogillar diskussionen är inte en hållbar väg framåt. Men för att vi ska kunna stanna kvar krävs ett gemensamt handslag för att höja diskussionsklimatet.

Informationsbubblornas pris

Idag är det viktigare än någonsin att vi har gemensamma plattformar där båda sidors åsikter kan vändas och vridas på sakligt. Vi ser allt fler medier som definierar sig politiskt och vinklar nyheterna utifrån sin egen synvinkel.

Detta gör det svårare för väljaren att få en saklig helhetsbild. Om man behöver ägna timmar åt att leta information från båda sidorna för att inte fastna i en bubbla, blir resultatet ofta att den vanlige väljaren ger upp. Kvar blir då bara de verkligt politiskt intresserade som kommer att bestämma. Vi riskerar att helt tappa den vanliga väljarens åsikter och perspektiv, vilket är en farlig utveckling för demokratin när den objektiva helhetsbilden blir så svårtillgänglig.

75/25-regeln: Därför behöver vi motstånd

För att bryta den här utvecklingen krävs en viss ödmjukhet inför sanningen. Jag brukar försöka se det så här: även om jag är övertygad om min ståndpunkt, så har min ”sida” kanske 75 % av lösningen på dagens samhällsproblem. De resterande 25 % kommer från den andra sidan.

Om vi flyr de gemensamma plattformarna förlorar vi den där sista fjärdedelen som behövs för att helheten ska fungera. Vi behöver motståndet för att slipa våra egna argument och för att hitta de perspektiv vi själva missar. Utan den diskussionen blir våra egna lösningar aldrig kompletta.

Politik handlar inte om att ”ha rätt”

Hur bygger vi då ett samtalsklimat där vi slutar tjafsa om vem som har rätt? Politik handlar egentligen inte om absoluta sanningar. Vi kan omöjligt veta med säkerhet vad som är rätt eller fel idag – det får framtiden utvisa.

Däremot kan vi lära oss av historien. Genom att studera vad som fungerat tidigare kan vi försöka lösa dagens problem efter vår allra bästa förmåga. Om vi ser politik som en gemensam ansträngning för att hantera nuet, snarare än en kamp om vem som äger ”den enda sanningen”, blir det plötsligt mycket lättare att faktiskt lyssna på varandra.

Ledarskap handlar om att få folk att följa

Detta ställer också höga krav på våra politiska ledare. Politik handlar i slutändan om makt – någon måste bestämma. Men om man ska leda, måste man också få folk att följa efter.

Idag känns det som att vi saknar ledare som kan formulera sig på ett sätt som gör att även de som inte röstade på dem kan tänka sig att följa. När retoriken bara riktar sig till de redan frälsta lämnas en stor del av folket utanför. Ett verkligt ledarskap kräver en förmåga att tala över gränserna och erkänna att lösningen kräver mer än bara den egna sidans färdiga svar.

Att sänka trösklarna till samtalet

Men hur får vi fler att ens vilja komma till plattformen när tonen är så hård? Det räcker inte med att ropa ”kom hit”. Vi måste aktivt sänka trösklarna för deltagande.

Idag drar sig många förnuftiga människor för att delta i debatten eftersom kostnaden i form av påhopp och hån är för hög. För att locka tillbaka dem måste vi premiera nyfikenhet framför konfrontation. Vi behöver skapa rum där båda sidors argument kan prövas och stötas sakligt mot varandra. På så sätt kan vi lära oss mer om logiken bakom hur den andra sidan tänker och varför de har landat i sina slutsatser, snarare än att bara fokusera på att ”vinna” över dem.

Att höja oss själva

Det är lätt att säga att det är ”de andra” som sänker nivån, men det är betydligt svårare att rannsaka sitt eget sätt att debattera. Själv strävar jag efter att hålla en saklig och analytisk diskussionsstil, där jag aktivt försöker vända och vrida på motpartens argument istället för att bara avfärda dem. Jag tror att det är precis där vi måste börja.

Om vi börjar se på samtalet som något vi äger gemensamt – snarare än en tävling där målet är att få sista ordet – kan vi börja bygga ett samtalsklimat där hela lösningen faktiskt får plats. Låt oss sluta fly och istället börja bygga det samtal Sverige behöver.

Vad tycker du? Hur ska vi lösa den hårda samtalstonen och polariseringen?

Skriv en kommentar nedan!