Är fackliga frågor ute?

Jag postade två inlägg på Threads igår. Ett om elpriser – 240 visningar och 30 interaktioner på några timmar. Ett om lönegolvet och indirekt svenska modellen – om företagande utanför storstaden. En visning. Samma dag, samma person. Vad gjorde jag fel egentligen?

Jag är fortfarande grön på det här med sociala medier. Jag trodde jag hade hittat den perfekta kombinationen – clickbait, återpublicerat från ett känt namn, bild på statsministern. En gullig kattunge hade slagit det med hästlängder.

Men det säger något viktigt om fackliga frågors osynlighetsproblem.

När svenska modellen fungerar som bäst

LO har bjudit in Svenskt Näringsliv till förhandlingar om arbetstidsförkortning – utan politisk inblandning. Det är svenska modellen när den fungerar som bäst. Parterna löser det själva, utan att riksdagen lägger sig i. Magdalena Andersson lämnar frågan till parterna. Bara Vänsterpartiet vill lagstifta – men har en moderatledd regering i praktiken öppnat dörren för mer statlig styrning av arbetsmarknaden? Fråga Svenskt Näringsliv – eller Timbro.

Svenska modellen vilar på en grundprincip: löner sätts av parterna på arbetsmarknaden, inte av staten. Det är därför Sverige – till skillnad från de flesta andra länder – saknar en lagstadgad minimilön. LO och Svenskt Näringsliv förhandlar, staten håller sig utanför. Den principen har facken kämpat för i generationer, och den är grunden för den svenska arbetsmarknadsmodellens legitimitet.

Bakgrund: Vad är lönegolvet?

Lönegolvet för arbetskraftsinvandring innebär att den som kommer till Sverige för att arbeta måste ha en lön på minst 33 390 kronor i månaden för att beviljas arbetstillstånd. Kravet infördes den 1 juni 2025 av Tidöregeringen och är satt till 90 procent av medianlönen.

Tanken är att skydda svenska löner från underbudskonkurrens – att utländsk arbetskraft inte ska kunna erbjudas sämre villkor än svenska kollegor. Det är en facklig logik som LO länge drivit, och det är därför LO stödjer lönegolvet.

Problemet är att lönegolvet är ett nationellt, trubbigt instrument som inte tar hänsyn till regionala löneskillnader. En undersköterska i kommunal verksamhet i Kalmar län tjänar i snitt 28 800 kronor i månaden – långt under golvet. Det innebär att en arbetskraftsinvandrare som söker samma jobb måste erbjudas en högre lön än den svenska kollegan för att få stanna i landet.

Konsekvenserna är tydliga utanför storstäderna:

• Småföretag i glesbygd kan inte möta lönekravet utan att tappa lönsamheten
• Välfärdsyrken som undersköterskor, kockar och mekaniker drabbas hårt
• Företag som inte hittar personal inom Sverige kan inte rekrytera utifrån
• Sveriges kommuner och regioner (SKR) beskriver situationen som en tickande bomb

Centerpartiet vill ersätta lönegolvet med ett krav på kollektivavtalsenlig lön – branschpraxis istället för ett nationellt golv. Företagarna och Svenskt Näringsliv är kritiska och menar att kompetensbristen är alarmerande.

Lönegolvet och prejudikatet

Samtidigt stödde LO lönegolvet – och gav därmed staten en fot in i lönesättningen. Samma organisation som värnar om partsmodellen accepterade att riksdagen lagstiftar om lönenivåer. Det är litet nu – det gäller bara en grupp – men principen är satt.

Om 30 år finns det prejudikatet där för nästa politiker med nästa agenda. Den som vill använda statlig lönelagstiftning på andra grupper kan peka på att det redan gjorts en gång – med fackligt stöd.

Kortsiktigt vann LO en battle. Långsiktigt – gav de bort något mycket större?

Det är inte nödvändigtvis hyckleri. LO ser lönegolvet som ett skydd för svenska löner idag. Men det väcker frågan om vad man egentligen prioriterar på lång sikt – den fackliga förhandlingsrätten, eller kortsiktiga löneskydd för en specifik situation.

Osynligt tills det är för sent

Elräkningen trillar in varje månad. Siffran syns, smärtan känns direkt. Det kräver noll politiskt intresse att förstå att något är fel.

Fackliga frågor fungerar tvärtom. Kollektivavtal, lönebildning, förhandlingsrätt – när de fungerar märker ingen dem. Lönen kommer in på kontot, semestern är betald, övertiden ersätts. Självklart, eller hur?

Men det är inte självklart. Det är resultatet av årtionden av förhandlingar och en modell som byggts upp med möda.

När den modellen börjar urholkas syns det inte direkt. Det sker gradvis, i små steg, i beslut som var för sig verkar rimliga. Folk märker det först när det slutat fungera.

Då kan det vara för sent.

Vet du vad facket skyddar dig från?

Det är inte en retorisk fråga. Det är kärnan i problemet. När fackliga frågor inte engagerar – inte ens när de är som mest relevanta – hur ska folk då märka när de börjar urholkas?

Jag har inget enkelt svar. Men jag tror att facken behöver bli bättre på att göra det osynliga synligt – innan det är för sent.