Henrik Jönsson och facket – har han rätt?

Är fackets kamp för schyssta villkor bara en rökridå för maktbegär? När Henrik Jönsson går till frontalangrepp mot den svenska modellen på Threads och i sin senaste videokrönika, träffar orden djupt i hjärtat på alla oss som ser fackligt engagemang som ett löfte till våra medlemmar. I det här inlägget bemöter jag Henriks påståenden om ”fackligt förtryck” och förklarar varför kampen mot globala jättar som Tesla inte handlar om makthunger – utan om rätten att inte stå ensam mot starka ekonomiska intressen.

Det började med en snabb skroll på Threads. Innan jag ens hunnit se Henrik Jönssons senaste videokrönika, slog hans ord emot mig som en rak höger:

”Facket säger sig slåss för ’solidaritet’, ’schyssta villkor’ och ’ordning och reda’. Detta är bara svepskäl för att stärka deras egen makt – på folkets bekostnad.” —Henrik Jönsson på Threads

Att se sin drivkraft och sitt engagemang för en trygg arbetsmarknad avfärdas som ”svepskäl för makt” kändes ända in i märgen. För oss som ser värdet av ett kollektivavtal varje dag är ord som solidaritet och ordning och reda inga tomma floskler – det är löften som vi ger till våra medlemmar att försvara. Men i Henriks värld är detta förtryck, och hans bild av verkligheten sprids nu till tusentals följare. Jag satte mig ner för att se videon och bemöta hans påståenden.

Henriks argument: Makt framför medlemmar

I videon, ”FACKETS FÖRTRYCK – Deras makt sätts före Sveriges väl”, hävdar Henrik att facken utövar sin makt genom att stänga ner företag som inte följer våra regler. Han fokuserar särskilt på Tesla-strejken och menar att den aldrig har handlat om de anställda, utan bara om fackets kontroll. Han lyfter fram småföretagare som får ta smällen, som företaget Hydro, och påstår dessutom att facket skadar klimatarbetet genom att blockera utbyggnaden av laddstationer.

Hyllning till de goda företagarna – men varför inget avtal?

Det är faktiskt kul att höra Henrik prata om företagare som brinner för sina verksamheter och sina anställda, som i exemplet med salladsbaren Wild & Fresh. Att det finns arbetsgivare som vill ge löner och villkor som är bättre än vad facket kräver är fantastiskt – det är precis sådana företagare vi behöver fler av i Sverige.

Men frågan man måste ställa sig är: Om man nu redan erbjuder dessa goda villkor, varför vägrar man då att skriva under ett papper som garanterar dem? Ett kollektivavtal är ett golv, inte ett tak. Om en arbetsgivare verkligen värdesätter sin personal så högt, borde det inte vara några problem att erbjuda den grundtrygghet som ett avtal innebär – och sedan ge mer därtill. Skillnaden är att med ett avtal blir de anställdas trygghet en rättighet, inte något som bara beror på chefens goda humör för dagen.

Vem ska anpassa sig efter vem?

Det som slår mig som mest märkligt i Henriks resonemang är synen på vem som ska anpassa sig efter vem. Han verkar anse att Sverige ska ändra på sitt sätt att fungera för att passa företag som Tesla, istället för att företag som vill verka här ska respektera den svenska modellen.

Jag kan redan nu se hur alla tillväxtivrare börjar skriva febrilt i kommentarsfältet, men sitt ner i båten – jag är inte emot tillväxt. Tvärtom. Men sann tillväxt skapas inte genom att vi monterar ner den trygghet som gjort Sverige till ett av världens mest stabila länder att investera i. Den svenska modellen har historiskt sett varit en motor för tillväxt, just för att den skapar förutsägbarhet och arbetsfred. Att kräva att globala jättar följer våra spelregler handlar inte om att stoppa utvecklingen, utan om att se till att utvecklingen kommer alla till del.

Den politiska makten – Arbetarnas röst i riksdagen

Henrik är en klok människa, och det han egentligen ifrågasätter är inte bara facket som organisation, utan vår politiska samverkan. Han riktar in sig på att det var facken som en gång bildade Socialdemokraterna för att driva medlemmarnas politiska frågor.

Det är just denna makt Henrik vill krossa: arbetarnas möjlighet att förändra lagen till sin fördel. När vi i en förhandling inte kommer längre för att lagen inte tjänar arbetarna, då driver vi förändring i riksdagen genom vårt politiska parti. Det är vår dubbla styrka. Genom att attackera denna koppling vill Henrik göra facket tandlöst och lämna den enskilda arbetaren utan röst när lagarna stiftas.

Avslutningsvis: Gemensam styrka är inte maktbegär

Det Henrik kallar ”makthunger” kallar vi för gemensam styrka. Vi försvarar kollektivavtalen och den politiska samverkan för att vi vill ha schyssta villkor som gäller alla. Att kräva ordning och reda på arbetsmarknaden är inget svepskäl – det är de löften vi gett varandra.

Solidaritet handlar om att ingen ska lämnas ensam mot starka ekonomiska intressen – och det är en kamp vi aldrig får sluta ta.

P.S. Jag ser med spänning fram emot Henriks krönika nästa vecka. Det ska bli intressant att se om han då med samma glöd ifrågasätter Svenskt Näringslivs maktiver, eller om det bara är när arbetare organiserar sig som makt anses vara något fult. Men jag håller inte andan…