Daniel Helldén i SVT – vad sa han egentligen?

Jag tror inte att vi ska låsa fast oss i bilden av en samlad opposition. Den verkliga kraften som kan förena LO-arbetarna finns hos facket. Det är trots allt på arbetsplatsen vi möts varje dag, och genom vår fackliga kultur kan vi hitta vägen framåt – bortom de politiska olikheterna.

När man ser SVT:s 30 minuter, som nu har börjat sin serie av partiledarintervjuer, blir det smärtsamt tydligt varför den här fackliga samlingen är så nödvändig. Senast ut var Miljöpartiets manliga språkrör Daniel Helldén. Tre stora frågor stod i centrum: Kärnkraft, Arbetstidsförkortning och Kriminalpolitik. Det är områden där oppositionen har dragit upp tydliga röda linjer mellan varandra, vilket gör vägen till ett gemensamt regeringsalternativ snårig.

Men om vi låter facket vara den kraft som samlar oss, kan vi blicka bortom de politiska låsningarna. Jag tror fortfarande på en öppen värld – det gäller allt från öppna gränser till kulturellt utbyte. Men för att en öppen värld ska fungera i praktiken krävs facklig pragmatism.

Med facklig pragmatism menar jag att vi måste våga se världen som den är, inte bara som vi önskar att den var. Varje dag prövar jag mina egna värderingar; en del har jag behövt ändra på medan andra ligger fast – även om de kan komma att prövas igen i framtiden. Men just nu handlar det om att prioritera det som faktiskt ger resultat för medlemmarna här och nu: trygga jobb, en fungerande välfärd och en stabil ekonomi. Det kräver att vi orkar prioritera och fatta tuffa beslut.

Slutsatsen för mig är tydlig: Med en opposition som drar åt så olika håll är det upp till facket att kliva fram som den samlade kraften som enar LO-arbetarna och visar vägen. Det är så vi mejslar ut en politik som skapar verklig trygghet och vilar stadigt på arbetarrörelsens grundläggande värderingar. Sverige blir bara bättre om LO-arbetaren prioriteras i de politiska besluten – istället för att, som nu, alltför ofta hamna sist på listan.

Analys: När visioner möter verkligheten

Daniel Helldén inledde programmet med att slå fast Miljöpartiets kärna: ”Vi ska lösa klimatkrisen genom gröna jobb och starka företag.” Men bakom de vackra orden finns de stora konfliktfrågorna där de politiska röda linjerna blir som tydligast:

1. Kärnkraften – politiska låsningar Helldén hade svårt att ge raka besked och ifrågasatte om det ens blir någon ny kärnkraft, trots att S, V och C har svängt. Mellan MP:s nej och Centerpartiets krav på att kärnkraften ska ”stå på egna ben” utan statligt stöd, hamnar Socialdemokraternas vilja att bygga ny kraft i ett hopplöst kläm.

2. Arbetstiden – Visioner mot politiskt hantverk Frågan om 35-timmars arbetsvecka ligger Helldén varmt om hjärtat. För LO-arbetarna är det hög tid, men det räcker inte med visioner. För att arbetarrörelsen ska kunna driva detta krävs fackligt hantverk och ärliga svar på hur vi väger hälsovinster mot de ekonomiska utmaningar som en sådan reform innebär för samhället i stort.

3. Kriminalpolitik – Helldéns ”Nej-lista” I programmet blev det tydligt att MP säger nej till sänkt straffmyndighetsålder, ungdomsfängelser och indragna uppehållstillstånd på grund av vandel. Helldén vill istället ”utreda och forska” och satsa på SiS. Samtidigt finns en intern S-debatt om att inte glömma rehabiliteringen. Det bevisar återigen att S behöver styra själva för att kunna balansera rättspolitiken rätt.

Framåtblick: Från fikabordet till regeringskansliet

För att vi ska få ett maktskifte i höst där de fackliga värderingarna och kultur är normen i riksdagen, krävs att facket vinner tillbaka förtroendet hos de medlemmar som under åren har gått till andra partier för att de tappat förtroendet för oss. Vi behöver prata mera fackliga värderingar och vi behöver förklara varför facket jobbar politiskt – att lagar och beslut i riksdagen direkt påverkar villkoren i våra medlemmars vardag.

Det kräver att vi inom facken förklarar vår vision för hur ett samhälle byggs för att ta tillvara intressena hos dem som faktiskt bygger Sverige. Genom att låta facket och vår fackliga kultur vara den samlande kraften ute på arbetsplatserna bygger vi det förtroende som krävs. Om vi bottnar i våra värderingar vid fikaborden kan vi skapa ett maktskifte som faktiskt gör skillnad på riktigt.