Ska kyrkan vara en politisk spelare eller en moralisk kompass?

Jag har nyligen sett ett avsnitt av programmet ”Varför då?” med Josef Barkenbom. Den här gången diskuterades en brännande fråga som ofta väcker starka känslor: ska kyrkan lägga sig i politiken eller inte?

I fokus för debatten stod Christian Mölk, en frikyrkopastor som skrivit ett inlägg under parollen ”Nej till Tidö”. Han menar att regeringens föreslagna migrationsåtgärder går för långt och krockar med grundläggande kristna värderingar. Å andra sidan menade Kristdemokraternas representant i debatten att det inte är prästers eller pastorers uppgift att driva partipolitik.

Jag anser att kyrkans roll är att hjälpa oss att hålla fast vid våra grundstenar. Om det inte är kyrkan som ska guida oss i moraliska och etiska dilemman – vem ska då göra det? Det betyder dock inte att politiken ska lyda kyrkan blint, utan snarare använda dess vägledning som en ”kontrollstation” så att vi inte förlorar oss själva eller våra värderingar i de politiska besluten.

För att kyrkan verkligen ska kunna vara denna samlande kraft tror jag också att Svenska kyrkan och frikyrkorna behöver jobba närmare varandra. Genom att samarbeta kan de nå ut till hela befolkningen på ett bredare sätt. Om de får en för tydlig partipolitisk färg riskerar de dock att förlora sin roll som trovärdig guide. Utmaningen ligger i att våga belysa svåra frågor och vägleda i moral – utan att för den sakens skull välja politiskt lag.

Kanske var problemet i debatten just den direkta politiseringen, som i uttrycket ”Nej till Tidö”. Istället för att gå till angrepp mot enskilda avtal, hade kyrkan (oavsett samfund) kunnat fokusera på att belysa vad ändringarna i migrationspolitiken faktiskt gör med våra värderingar – och hur de påverkar vår människosyn på både kort och lång sikt.

Vad tänker ni? Ska kyrkan hålla sig till det andliga, eller har den en skyldighet att ryta ifrån när politiken utmanar våra grundläggande värderingar?