Vem äger vår historia? Arbetarrörelsens röst i kulturkanonen

Den nyligen presenterade kulturkanonen har väckt en bred debatt om vad som utgör Sveriges gemensamma kulturarv. Men bortom diskussionerna om specifika verk finns en djupare fråga: Vad är kulturens syfte i ett demokratiskt samhälle? För oss inom fackföreningsrörelsen har kultur aldrig varit en dekoration – det är en central kraft för samhällsutveckling, jämlikhet och solidaritet.

En kraft för demokrati och makt

Kultur är inte värderingsfri. Den ska stärka demokratin i både arbetslivet och samhället genom att främja yttrandefrihet och mångfald. Kultur bygger motståndskraft mot ett alltmer individualiserat samhälle och stärker den kollektiva solidariteten. För oss är kultur i högsta grad ett medel för att stärka arbetstagarnas position och röst.

För att detta ska bli verklighet krävs tillgänglighet på riktigt. Det handlar om klassisk jämlikhetspolitik: avgiftsfria museer, välfinansierade bibliotek och en folkbildning som når alla. Språket är här en central klassfråga; att behärska det är en förutsättning för att kunna påverka samhällsutvecklingen.

Bildningsideal eller symbolpolitik?

Kulturkanonens uttalade mål – att främja bildning och inkludering – rimmar väl med vår vision om en frigörande kultur för alla. Förslaget att samverka med studieförbund och folkhögskolor är i grunden positivt. Men här ser vi en allvarlig motsättning.

Samtidigt som man lanserar en nationell kanon för bildning, genomförs omfattande nedskärningar av statsbidragen till studieförbunden. Det är en paradox som inte går att ignorera. Man kan inte hylla bildningsidealet på papperet samtidigt som man monterar ner de institutioner som faktiskt gör kulturen tillgänglig för arbetarklassen. Utan långsiktig finansiering riskerar kanonen att stanna vid ”symbolpolitik” – en lista utan förankring i människors vardag.

Risken med ett snävt urval

Även om kommittén betonar inkludering, innebär varje lista ett urval. I ett politiskt klimat där nationell identitet ofta sätts i fokus, finns en befogad oro för att kulturbegreppet ska smalnas av. Vi måste fråga oss: Vilka berättelser inkluderas och vilka förbises?

Kritiker som Expressens kulturchef Viktor Malm och litteraturvetaren Josefin Otero har pekat på risken för godtycklighet i urvalet. För fackföreningsrörelsen är det avgörande att arbetarklassens och arbetarrörelsens kulturarv synliggörs och bevaras. Vår historia – dokumentationen av arbetslivets villkor och kampen för rättvisa – är en oumbärlig del av det svenska kulturarvet.

Våra krav på en relevant kulturpolitik

För att en kulturkanon ska få verklig betydelse kan den inte vara ett statiskt monument. Vi kräver att kulturpolitikens makthavare:

• Prioriterar strukturella investeringar: En lista kan aldrig ersätta en underfinansierad folkbildning.
• Främjar verklig mångfald: Motverka alla tendenser till att definiera svenskhet på ett exkluderande sätt.
• Värnar arbetararvet: Säkerställ att de röster som byggt landet får ta plats i det gemensamma rummet.

Kulturkanonen får inte vara målet. Målet är ett solidariskt och demokratiskt samhälle där kulturen är ett levande verktyg för alla – inte bara för ett fåtal.

Vilket verk eller vilken händelse ur arbetarrörelsens historia tycker du är oumbärlig i ett svenskt kulturarv?